Trakéernas väggar är i princip byggda som kutikulan och trakésystemet ömsar hud på samma sätt som hudskelettet. För att kanalerna skall hållas öppna trots kroppsrörelserna finns det på insidan en spiralformad förtjockning som ger samma mekaniska förstärkning som spiralfjädern i en duschslang. De allra finaste förgreningarna av trakésystemet kallas trakeoler. I viloläge är dessa fyllda med vätska.
Bland primitiva insekter fungerar trakésystemet passivt som ett nät av luftkanaler där gastransporten sker enbart genom diffusion. Med diffusionslagarnas hjälp kan man räkna ut att ett sådant system är tillräckligt effektivt bara om kanalerna inte blir alltför långa. Insekternas andningssystem bidrar därför till att sätta gränser för hur stora insekter kan bli.
Insekter som lever ett aktivt liv har anpassat trakésystemets byggnad för att öka andningssystemets kapacitet. Vissa av trakéerna är förstorade och bildar luftsäckar. Sådana säckar finns i bak kroppen på t. ex. husflugor, getingar och bin. Genom att öppna och sluta spiraklerna i en viss ordning kan insekterna rikta luftströmmen genom dessa luftsäckar. De kan också genom att skjuta samman och draga ut (flugor och steklar) eller platta till och spänna ut bakkroppen (skalbaggar) effektivisera luftutbytet i säckarna.
Luftsäckarna effektiviserar andningssystemet inte bara genom att öka genomströmningen av luft utan även genom att förkorta diffusionsavståndet genom den finaste delen av trakésystemet fram till de enskilda organen. Detta har särskilt stor betydelse för hårt belastade stora muskelgrupper t. ex. flygmusklerna.

http://www.vaxteko.nu/html/sll/slu/utan_serietitel_slu/UST89-2/UST89-2.BAK

http://www.studera.com/nytto/bi/bi.htm