Svenska uppfinnare: Maria Christina Bruhn

Maria Christina Bruhn (1732 – 1802) var en svensk uppfinnare som uppfann ett brand- och fuktsäkert material att förvara krut i. Hennes uppfinning användes länge av den svenska armén. Bruhn var en av de allra första kvinnliga uppfinnare i Sverige som fick sin uppfinning patenterad och hon är också Sveriges först kända kvinnliga uppfinnare inom artilleriteknik.

Bakgrund

Maria Christina Bruhn föddes i Stockholm år 1732, dotter till bokhållaren Johan Bruhn och hans hustru Catharina (född Behm).

Johan avled år 1742 och kommerskollegiet gav Catharina tillstånd att driva tapetmakeri för att försörja sig och familjen. Catharina avled år 1751 och då tog Maria Christina över verksamheten och försörjde sig och sina två systrar. Tapetmakeriet gav tillräckligt stora inkomst för att hon skulle kunna hålla sig med både dräng och assistent, och hon betalade brännvinsavgift.

År 1766 gifte sig systern Indrig med stadsingenjören Hieronimus von der Burg. Via honom fick familjen en koppling till Stockholms lärda salonger – Burg hade studerat för Carl von Linné och var personligen bekant med många högt utbildade personer i huvudstaden. I hans krets ingick bland annat Nils Lindblom, som var professor i matematik vid artilleriet och Pehr Lehnberg, som var professor vid artillerikadettskolan. Både Lindblom och Lehnberg var ledamöter av den Kungliga Vetenskapliga Akademien.

Brand- och fuktsäker förvaring av krut

Efter att Gustav den III blivit kung av Sverige utlystes en tävling för att försöka få fram bättre fastage (en slags laggkärl för förvaring av krut) och en brand- och fuktsäkert förvaring av krut i karduser för det svenska artilleriet. I prispotten låg 6000 daler kopparmynt, varav hälften skulle gå till fastagevinnaren och hälften till kardusvinnaren. Personer som ville delta i tävlingen skulle visa upp sina uppfinningar för den Kungliga Vetenskapliga Akademien.

Det var troligen via sin svåger Burg som Bruhn fick vetskap om tävlingen. Eftersom hon var tapetmakare var hon vad vid att hantera olika material och experimentera med deras kvalité och egenskaper. I sin verksamhet arbetade hon bland annat med papper, väv, fernissning och färgtillblandning. Hon beslutade sig därför för att ta fram en brand- och fuktsäker kardus.

En kardus är en slags krutladdning för kanoner. På den här tiden var de små påsar gjorda av tyg eller papp, och det är därför enkelt att förstå att både brand och fukt utgjorde ett rejält problem.

Två fernissade tävlingsbidrag

En av tävlingsdeltagarna i karduskategorin var artillerigeneralen Reinhold von Anrep. Han hade använt fernissa för att skydda karduserna mot brand och fukt, men när de testades visade sig fernissan ge ett otillräckligt skydd.

Den 2 mars 1774 anmälde Maria Christina Bruhn sitt tävlingsbidrag för Kungliga Vetenskapliga Akademien (KVA). Precis som von Anrep hade hon fernissat karduserna och hennes fernissning visade sig fungera betydligt bättre än hans. Hennes tävlingsbidrag underkändes dock eftersom det lämnade rester efter sig som stoppade igen kanonröret.

För att lösa problemet försåg Bruhn ena änden av kardusen med ett tung qvinettyg som förhindrade att några rester hamnade i kanonröret, men vid det laget var hennes tävlingsbidrag redan underkänt och inget pris utdelades.

Enligt Bruhn själv ska hon på egen bekostnad ända fram till 1780 ha levererat fernissade karduser förseda med qvinett till kadetternas skjutövningar, och dessa karduser ska ha fungerat bra.

Fel person blir belönad

År 1781 belönades major Per Gustaf Wagenfelt – som varit med vid provskjutningarna år 1774 – med 500 riksdaler för att ha uppfunnit fernissade karduser. Von Anrep hade avlidit i juli 1781 och kunde inte protestera mot detta, men Bruhn var vid liv och blev inte glad över att ha blivit förbigången på detta vis. Även en kapten vid namn Adolf Fredrik Lindfeldt var medveten om att Wagenfelt inte hade uppfunnit den fernissade kardusen och kaptenen förde fram en protest till Krigskollegium. Bruhn å sin sida förde sin sak inför Kungl Maj:t, och Kungl Maj:t beordrade Krigskollegium att tillsätta en utredning.

Utredningen kom fram till två saker:

  1. Anreps karduser var underkända.
  2. Bruhns karduser borde provskjutas för att få klarhet i om de förbättrats sedan provskjutningen.

Detta innebar dock inte att saken var avgjord och Bruhn tilldelades något pris, utan hon fick ta sitt ärende vidare till Kungliga Vetenskapliga Akademien. Det var först när KVA år 1786 lade fram saken för Krigskollegium som Bruhn fick sitt erkännande för sin förnissade qvinettkardus och i augusti korades till segrare i pristävlingen.

Byråkratins kvarnar hade malt långsamt och många hinder hade lagts i Bruhns väg, bland annat för att flera av de inblandade var rädda för att stöta sig med major Wagenfelt. Det var nog många som hoppades på att de enkla tapetmakerskan skulle ge upp på vägen – men hon var ihärdig och lät inte saken bero.

Belöningen

När tävlingen utlystes bestod priset av 6000 daler kopparmynt, varav hälften skulle gå till den som vann karduskategorin. Sedan dess hade dock en myntreform hunnit genomföras vilket innebar att prispotten numera bestod av 333 riksdaler och 16 skilling. Av detta fick Bruhn hälften, det vill säga 166 riksdaler och 32 skilling specie för sin seger i karduskategorin.

Det finns en seglivad myt om att Bruhn inte skulle ha fått hela den prissumma hon var berättigad till, en myt som högst troligen har uppstått bland personer som inte har varit medvetna om myntreformen och därför inte förstått hur 3000 daler kunde bli till drygt 333 riksdaler.

Bruhn kvitterade ut sin belöning den 8 maj 1787, drygt 13 år efter att hon anmält sitt tävlingsbidrag för Kungliga Vetenskapliga Akademien.

Livet efter belöningen

Efter att ha tagit emot belöningen stängde Bruhn tapetmakeriet och levde på belöningspengarna. Tillsammans med en av sina systrar bodde hon i området Katarina Norra. När pengarna tog slut hankade hon sig fram på det lilla underhåll som betalades ut till henne eftersom hon tidigare varit manufakturidkare. I mantalslängden från år 1800 beskrivs hon som utfattig.

Bruhn avled i Stocholm den 21 oktober 1802.

Tip på vidare läsning

Ett tips för dig som vill veta mer om Bruhn och hennes uppfinning är ”Mamsell Bruhn : en svensk uppfinnare i artilleriteknik” av Nils Erik Magnus Lönnroth (publicerad år 1991). Den ingår i Polhem. – Göteborg : Svenska nationalkommittén för teknikhistoria (SNT), 1983-. – ISSN 0281-2142. ; 1991 (9), s. 308-328.